Vissa samhällsproblem kan aldrig lösas
REDAN PÅ 1970-TALET insåg två stadsplanerare vid University of California i Berkley, USA, att det är skillnad på samhällsproblem och samhällsproblem. Lång ifrån allt går att lösa med god vilja och rätt planering, även om det ibland kan låta så i de politiska valtalen.
Många problem är hanterbara, eller "tama" som forskarna säger. De problemen kan förstås och definieras ganska enkelt. De påminner om andra problem som blivit lösta förut, de tål att man gör experiment med dem, man märker när man har löst dem och det går att avgöra i efterhand om lösningen var bra eller dålig.
Exempel på tama problem är vårdköer, förgiftat dricksvatten, bostadsbrist eller att högen av ouppklarade inbrott växer. Nog så knepiga utmaningar allihop, men ändå enkla jämfört med de så kallat "vilda" samhällsproblemen.
De vilda problemen går ofta inte ens att definiera. De är tvetydiga, komplexa, kroniska och svåra att avgränsa. Så fort de diskuteras rör de upp starka känslor eller skapar moralisk och politisk oenighet. Kanske råder inte ens enighet om att problemen finns eller vad de egentligen handlar om. Några exempel är sociala orättvisor, organiserad brottslighet, hatbrott, utarmning av glesbygden, missbruk, klimathot och psykisk ohälsa.
Dessa vilda problem har en del gemensamt, förutom att de är så komplexa. Deras ursprung och orsaker är många, både ekonomiska, politiska, sociala, kulturella, psykologiska och tekniska, och de kan sällan avgränsas från andra samhällsfenomen. Många av problemen är dessutom behandlingsresistenta, det vill säga man har redan gjort otaliga försök utan riktig framgång. Vissa tycker det är lönlöst att försöka gå till botten med dem eftersom problemen ändå aldrig kan utrotas helt, medan andra debattörer kräver radikala åtgärder.
Ett vilt problem kan vara omöjligt att ignorera samtidigt som det inte tål några kreativa experiment, som till exempel självmord bland unga. I andra fall kan man aldrig bli överens om när problemet är löst, till exempel när det gäller arbetslöshet.
Vilda
problem lockar fram oenighet. Vem avgör till exempel när det råder full
jämlikhet
mellan kvinnor och män? När får en kommun vara nöjd med sin nivå
av sociala problem? Och hur mäter man vilken kronofogde som är bäst på
sitt jobb, den som vräker flest skuldsatta eller den som ger dem flest
chanser att betala?
Myndigheter och förvaltningar är tvungna att organisera sig själva i olika uppdrags- och ansvarsområden och har därför svårt redan från början att hantera vilda problem, som till sin natur är för breda och komplexa för att passa i ramarna. Arbetet förutsätter samverkan, helhetssyn, ett batteri av olika åtgärder och dessutom en god förmåga till improvisation.
Spridningsguiden avråder ingen från att försöka ta itu med sina vilda problem och bearbeta dem, tvärtom. Det ingår i spelet, och är även en tjusning med yrken där man arbetar med människor, att det sällan finns några slutgiltiga lösningar. Men när du försöker förändra, var försiktig med vad du lovar och sätt upp realistiska mål. Du kan få vänta längre än du tror på resultat och ibland väcker även goda förändringar kritik, vilket kan vara otacksamt.
Många
verksamheter och uppdrag inom den offentliga sektorn är "vilda" till sin
natur, vilket kan skymma till och med stora förbättringar. Även om du
lyckas
förbättra vården av svårt sjuka och gamla människor så kommer enskilda
patienter fortfarande att lida och dö varje dag. Sådana förutsättningar
kan ingen innovation i världen ändra på.